Personliga elektroniska enheter Adhesiv
Användningen av lim och tätningsmedel inom elektronikindustrin är nu utbredd och de bidrar direkt inte bara till tillverkningen av elektronikprodukter utan också till deras långsiktiga drift och livslängd. Viktiga användningsområden för lim i den elektroniska industrin inkluderar limning av ytmonterade komponenter (SMC), trådhäftning och ingjutning eller inkapsling av komponenter. Elektronikindustrins grundläggande byggsten är det tryckta kretskortet eller, som det oftare kallas, det tryckta kretskortet (PCB). PCB:n använder sig av självhäftande material vid limning av ytmonterade komponenter, trådhäftning, konforma beläggningar och vid inkapsling (inkapsling) av komponenter.
Tre olika bearbetningsfaser måste beaktas när man väljer ett lim för elektronik (eller andra) applikationer: den ohärdade eller flytande hartsfasen, härdningsfasen (övergångsfasen) och den härdade eller fasta fasen.
Det härdade limmets prestanda är i slutändan det viktigaste eftersom det påverkar tillförlitligheten.
Metoden att applicera limmet är också av stor betydelse, i synnerhet på grund av behovet av att säkerställa att rätt mängd appliceras på rätt plats.
De viktigaste metoderna för att applicera lim i elektroniktillämpningar är screentryck (pressa limmet genom mönster i en skärm), stiftöverföring (med flerstiftsgaller som förmedlar mönster av limdroppar till skivan) och sprutapplicering (där skott av lim är levereras av en tryckreglerad spruta). Sprutapplicering är förmodligen den mest populära metoden, vanligtvis med hjälp av elektropneumatiskt styrda sprutor för måttlig produktion av många olika typer av PCB.
De olika typerna av lim kommer nu att övervägas.
Till sin natur är de flesta lim, både organiska och oorganiska, inte elektriskt ledande. Detta gäller huvudtyperna som används i elektroniska applikationer som epoxi, akryl, cyanoakrylater, silikoner, uretanakrylater och cyanoakrylater. I många applikationer, inklusive integrerade kretsar och ytmonterade enheter, krävs emellertid elektriskt ledande lim.
Det vanliga sättet att omvandla icke-ledande lim till elektriskt ledande material är att tillsätta lämpligt fyllmedel till basmaterialet; vanligtvis är det senare ett epoxiharts.
Typiska fyllmedel som används för att ge elektrisk ledningsförmåga är silver, nickel och kol. Silver är det mest använda. De ledande limmen i sig är antingen i flytande form eller i förform (förstärkta limfilmer stansade innan de binds till den form som krävs).
Det finns två typer av elektriskt ledande lim - isotropa och anisotropa. Anisotropa lim leder i alla riktningar men ett isotropt lim leder endast i vertikal (z-axel) riktning och är således enkelriktat.
De isotropiska limmen lämpar sig för sammankoppling med fina linjer. Det bör noteras att, även om ledande lim är användbara, kan de inte bara "släppas in" som lödalternativ. De är inte bra med tenn (eller tenninnehållande legeringar) eller med aluminium, inte heller där det finns stora luckor eller där de sannolikt kommer att utsättas för våta (fuktiga, fuktiga) förhållanden under drift.
Elektriskt ledande lim
Till sin natur är de flesta lim, både organiska och oorganiska, inte elektriskt ledande. Detta gäller huvudtyperna som används i elektroniska applikationer som epoxi, akryl, cyanoakrylater, silikoner, uretanakrylater och cyanoakrylater. I många applikationer, inklusive integrerade kretsar och ytmonterade enheter, krävs emellertid elektriskt ledande lim.
Det vanliga sättet att omvandla icke-ledande lim till elektriskt ledande material är att tillsätta lämpligt fyllmedel till basmaterialet; vanligtvis är det senare ett epoxiharts.
Typiska fyllmedel som används för att ge elektrisk ledningsförmåga är silver, nickel och kol. Silver är det mest använda.
De ledande limmen i sig är antingen i flytande form eller i förform (förstärkta limfilmer stansade innan de binds till den form som krävs).
Det finns två typer av elektriskt ledande lim - isotropa och anisotropa. Anisotropa lim leder i alla riktningar men ett isotropt lim leder endast i vertikal (z-axel) riktning och är således enkelriktat.
De isotropiska limmen lämpar sig för sammankoppling med fina linjer. Det bör noteras att, även om ledande lim är användbara, kan de inte bara "släppas in" som lödalternativ. De är inte bra med tenn (eller tenninnehållande legeringar) eller med aluminium, inte heller där det finns stora luckor eller där de sannolikt kommer att utsättas för våta (fuktiga, fuktiga) förhållanden under drift.
Termiskt ledande lim
Miniatyrisering av elektroniska kretsar kan resultera i problem med värmeuppbyggnad, vilket kan orsaka för tidigt fel på elektroniska komponenter om deras maximala driftstemperatur överskrids. Termiskt ledande lim kan användas för att tillhandahålla en värmeledande bana, fästa transistorer, dioder eller andra kraftenheter till lämpliga kylflänsar för att säkerställa att en sådan värmeuppbyggnad inte inträffar.
Metalliska (elektriskt ledande) eller icke-metalliska (isolerande) pulver blandas in i limformuleringen för att göra lim med hög viskositet (pasta), som är mycket termiskt ledande (i jämförelse med ofyllda lim). De vanligaste värmeledande systemen är formulerade med epoxi, silikon och akryl.
Ultravioletthärdande lim
Ljushärdande lim, beläggningar och inkapslingsmedel används i elektroniktillverkningsindustrin med ökande frekvens eftersom de uppfyller kraven på material och bearbetning inom denna industri. Dessa faktorer inkluderar miljökrav (miljöskadliga lösningsmedel och tillsatser krävs inte), förbättring av tillverkningsutbytet och produktkostnad. Ljushärdande lim är enkla att använda och härdas snabbt utan behov av förhöjd temperaturhärdning.
Limmen är normalt akrylbaserade formuleringar och innehåller fotoinitiatorer som, när de aktiveras av ultraviolett strålning, bildar fria radikaler för att initiera polymerbildande (härdning)processen. Ultraviolett ljus måste kunna tränga in i det ohärdade hartset – en nackdel med ljushärdande lim. Avlagringar av harts som är mörkt färgade, otillgängliga eller mycket tjocka är svåra att bota.
